Det är några år sedan nu....
Men det förföljer mig fortfarande.
Jag var i ett förhållande där jag blev psykiskt misshandlad i två och ett halvt år.
Det var inte bara att gå. Det smög sig på.
Att höra elaka ord, sårande kommentarer att hela tiden vara beredd på att ett utbrott med beskyllningar skulle komma....
Ord där han talade om för mig hur djävla dum jag var....att jag var ett psykfall. ...att han skulle ringa polisen så jag blev inspärrad på psyket. ....
Det enda som höll mig uppe de åren var katterna. ..har fortfarande två av dom i min ägo.
Jag älskar dem. Och de är otroligt måna om mig
Vart jag än går så har jag lillkatten med mig....hhar an vill helst inte alls lämna min sida...och han blir rädd när någon överhuvudtaget höjer rösten......
Han har svårt att acceptera andra. ..speciellt andra killar.....
Tjejkatten.....hon har koll. Ser till vem som kommer in i huset. Hon godtar inte alla.
Dom har lärt sig att se när jag mår dåligt.
Och jag gör allt för dem.

Nu har jag en ny pojkvän sedan lite mer än två år.
Han är underbar. Han har närmat sig mina katter sakta....
Till o med lillkisssen litar på honom nu....han kan ligga bredvid honom och kurra.
Hade han inte gått ihop med katterna eller visat minsta tendens att vara elak mot dem eller mig.....
då hade vi i te varit tillsammans idag.
Han är så totalt jävla annorlunda.
Det skulle aldrig komma ett ord från honom som skulle vara elakt. Han finns alltid vid min sida att stötta.....
Oavsett om han är nära mig eller på ett annat ställe kan jag alltid nå honom.
Han finns för mig. Och jag gör mitt bästa för att finnas för honom när han behöver mig.
Nu måste jag torka mun tårar. Skriver vidare lite senare. Detta var känslosamt trots att jag trodde jag kommit över det som hänt. Men det gör jag nog aldrig inser jag nu.