Ok ny är jag här igen.
Livet är väldigt jobbigt just nu.
Jag spelar teater för alla även för mig själv. Inte för att jag vill utan för att jag inte klarar av livet om jag inte gör det.
Jag vill må bra men jag klarar inte av det som jag vill.
Lilla flickan är väldigt tydlig nu. Hela tiden. Inget hjälper mot henne.
Jag vill falla in i gamla vanor men kämpar emot.
För hamnar jag där igen kommer jag aldrig att ta mig därifrån.
Jag måste klara detta. ...kanske inte för min skull....men för andras.

Jäkla förbannade skit värld. ....
Jag vill inte.
Orkar inte.
Låt mig gömma mig nu.....

Är för nyfiken. Jag måste sluta fråga saker som jag inte behöver veta.
Jag märkte inte att jag gjorde fel. Men tydligen gjorde jag det.
å jag blir så jäkla arg på mig själv.
Jag är så jävla värdelös.
Jag borde gömma mig under en sten i skogen så alla slipper mig.

Ont i huvudet snuvig och trött men kan inte slappna av.
Fasen vad irriterande.
Att vattnet inte blir indraget är också lite irriterande måste jag nog påstå.
Så in i nordens trött....
Att sitta inne i en stor stad o vänta på pojkvännen imorgon känns lite övermäktigt måste jag säga. ...
Men det löser sig.
Bara det att....
Massa folk....
Ensam flera timmar. ..
Jobbigt. ..
Jag kommer behöva vb.

Fy vad allt krånglar....
Jag är inihelvete trött på mig själv.
Jag rent ut sagt hatar mig själv mer o mer för varenda sekund ja varje minut.
varför ska jag leva när jag inte tycker om mig själv? ??

Jaha....
Ibland är världen hård och jobbig.....
Gömmer mig under filten i soffan framför teven och med en katt i knät.
Har dessutom blivit rejält förkyld. ..
Allt på en gång.
Kommer en fortsättning på förra inlägget. ..
Men inte just nu.
Det är sol ute. Men i mitt inre är det fruset. Jag är så arg på mig själv....
Jag vill verkligen må bra både psykiskt och fysiskt. ...
Men tror att jag alltid kommer att ha min psykiska sjukdom.....
Hade förresten en telefontid med min ssk igår....men de ringde på morgonen och sa att den måste skjutas upp.....
Va tusan? Jag har ingen annan att prata med om allt.....
Fan jag börjar liksom ge upp nu.....

Det är några år sedan nu....
Men det förföljer mig fortfarande.
Jag var i ett förhållande där jag blev psykiskt misshandlad i två och ett halvt år.
Det var inte bara att gå. Det smög sig på.
Att höra elaka ord, sårande kommentarer att hela tiden vara beredd på att ett utbrott med beskyllningar skulle komma....
Ord där han talade om för mig hur djävla dum jag var....att jag var ett psykfall. ...att han skulle ringa polisen så jag blev inspärrad på psyket. ....
Det enda som höll mig uppe de åren var katterna. ..har fortfarande två av dom i min ägo.
Jag älskar dem. Och de är otroligt måna om mig
Vart jag än går så har jag lillkatten med mig....hhar an vill helst inte alls lämna min sida...och han blir rädd när någon överhuvudtaget höjer rösten......
Han har svårt att acceptera andra. ..speciellt andra killar.....
Tjejkatten.....hon har koll. Ser till vem som kommer in i huset. Hon godtar inte alla.
Dom har lärt sig att se när jag mår dåligt.
Och jag gör allt för dem.

Nu har jag en ny pojkvän sedan lite mer än två år.
Han är underbar. Han har närmat sig mina katter sakta....
Till o med lillkisssen litar på honom nu....han kan ligga bredvid honom och kurra.
Hade han inte gått ihop med katterna eller visat minsta tendens att vara elak mot dem eller mig.....
då hade vi i te varit tillsammans idag.
Han är så totalt jävla annorlunda.
Det skulle aldrig komma ett ord från honom som skulle vara elakt. Han finns alltid vid min sida att stötta.....
Oavsett om han är nära mig eller på ett annat ställe kan jag alltid nå honom.
Han finns för mig. Och jag gör mitt bästa för att finnas för honom när han behöver mig.
Nu måste jag torka mun tårar. Skriver vidare lite senare. Detta var känslosamt trots att jag trodde jag kommit över det som hänt. Men det gör jag nog aldrig inser jag nu.

Näää nu orkar jag inte mer.
Vill bara sova. Trött.
Men fint dop.