Jag är så besviken och faktiskt arg....ja jag är tamejfan arg på en viss person.
Jag har bett henne om hjälp... ( vilket jag har otroligt svårt för )
Denna person har sagt att säg bara till. .jag finns här. ..jag kommer när du behöver mig......
Men nej alltid bortförklaringar. ....
Hela förbannade tiden.
Nåväl.
Ge mig inte hopp när du ständigt rycker undan mattan under mina fötter när jag väl vågar be om hjälp.
Nej.
Jag tänker inte bry mig längre. Det är du som åstadkommit detta.
Du får stå ditt kast.
Men jag har gråtit idag. Otroligt mycket.
Katterna räddar mig när jag är ensam och mår dåligt.....som många gånger förr.
Men jag mår inte bra.
Detta....som de flesta skulle klara....
Jag blir tvungen att ta vb.
Blir hysterisk.
Känner mig så jävla värdelös
Hatar mig själv mer än innan. ...
Paaaanik. .....

Jag trodde det kanske fanns en logisk lösning. ...
Men nej.
Vet inte om jag någonsin kommer att våga tala om det igen.
Jag chansade.
Om jag nämner detta blir jag inspärrad det kan jag lova.
Har blivit det förr.
Så ska försöka vara så tyst som möjligt om detta. Men det känns som om det är grunden till mitt dåliga mående.....
Det är det som gör att jag aldrig kan bli normal.....
Ush jag hatar verkligen mig själv. Varför berättade jag???
Borde förstått att jag skulle klassas som ett psykfall. .....